- Familjeåterförening i Sverige-

Man måste bli allt - man måste vara mamma, pappa, syskon m.m.”

För de barn som beviljats familjeåterförening ska socialtjänsten tillsammans med barnet, dess företrädare, vårdgivare respektive familjehemsföräldrar göra en planering inför eller i samband med återföreningen. Då föräldrarna ankommer till Sverige och om ingenting talar mot att familjen ska återförenas upphör barnet att betraktas som ensamkommande, vilket innebär en rad förändringar. Bland annat upphör boendeplaceringen och barnet ska istället bo med sin familj. Samtidigt entledigas barnets gode man och föräldrarna tar över ansvaret för barnet (Socialstyrelsen 2016).

Särskilt förordnad vårdnadshavare ska likt god man vara den person som ansvarar för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter, men med en mer långsiktig planering för barnets integration i det svenska samhället. (Denna funktion upphör efter en förhandling i Tingsrätten där det beslutas om att det är de biologiska föräldrarna som blir vårdnadshavare).

Om föräldrarna har behov av stöd och hjälp är det bosättningskommunen som har det yttersta ansvaret över att behovet tillgodoses enligt 2 a kap. 1 § Socialtjänstlagen.

Syftet med denna studie var att undersöka hur ensamkommande unga upplever familjeåterförening. Vi har sett att familjeåterföreningen har inneburit drastiska förändringar i våra respondenters tillvaro. Dels har återseendet av de för en tid förlorade familjemedlemmarna påverkat dem på ett känslomässigt plan, dels har det inneburit stora påfrestningar på de unga i deras praktiska vardag. Det sistnämnda var den enskilt viktigaste innebörd vi kunde uttolka av våra respondenters egna berättelser av familjeåterföreningen.

Vi ser att dessa påfrestningar i mångt och mycket är en direkt konsekvens av att socialtjänsten med stöd i Socialstyrelsens riktlinjer släpper taget ensamkommande samband med föräldrarnas ankomst till Sverige.

Från att ha ansetts vara barn i stort behov av stöd och hjälp drogs alla stödinsatser in, som om hjälpen blev helt överflödig i och med föräldrarnas ankomst. Utifrån vår tolkning av de berättelser vi fått ta del av, hade föräldrarna alls inte förutsättningar att ta över föräldraansvaret som nyanlända i ett samhälle där ingenting fungerade så som de var vana vid. Tvärtom visar vår studie att det är ungdomarna som får ansvaret över sina föräldrar. Det handlar med andra ord om barn som fram till nyligen ansågs vara särskilt utsatta och i behov av stöd, som nu förlorar stödet och samtidigt får det yttersta ansvaret för sina egna föräldrar. Vi ser att det här oundvikligen leder till självuppoffring och svår stress för ungdomarna, samtidigt som känslor av skuld och medlidande för föräldrarna är starka.

I det här avseendet anser vi att det svenska samhället har brustit i sitt ansvar över de ensamkommande barnen. Samhället (Staten) har i dessa fall möjliggjort en familjeåterförening som varit efterlängtad, men släpper sedan allt ansvar och låter familjerna klara sig så gott det går. Detta trots att Socialtjänstlagen föreskriver att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som varit placerade i heldygnsvård, något som även gäller ensamkommande barn. För oss framstår detta som ett svek gentemot de ensamkommande barnen. Det verkar som att samhället förutsätt er att det ordnar sig bara familjerna får återförenas. Familjeåterföreningen verkar ha varit något mycket viktigt för våra respondenter men det efterlängtade återseendet av nära familjemedlemmar verkar ändå inte ha bli vit den lyckliga erfarenhet som den kunde ha varit. Familjeåterföreningen har visat sig rymma en stor komplexitet och en rad svåra problem. Vi menar att flera av problem en beror på bristande samhällsstöd, och att problemen inte kan vara barnens ansvar att lösa.

Vår studie visar att det i bästa fall kan finnas privatpersoner som ger den hjälp de ensamkommande förvägrats från offentligt håll: före detta familjehem, gode män och kontaktpersoner som inte längre officiellt har något ansvar, men som på sin fritid utgör ett stort stöd som medmänniskor. Vi frågar oss naturligtvis hur det går för de ensamkommande som inte har ett sådant stöd att falla tillbaka på när situationen med den biologiska familjen blir för svårhanterlig.

Vi menar att det finns konkreta åtgärder som skulle kunna underlätta situationen för barn och unga som är i en familjeåterföreningsprocess. Det första gäller mildrandet av den chock som ett plötsligt avslutande av stödinsatser kan innebära för ett ensamkommande barn.

Enligt Socialstyrelsen (2016) ska det göras en planering inför familjeåterföreningen. Denna planering anser vi ska innehålla en gradvis nedtrappning av stödinsatser med stort fokus på barnets bästa. Boende i familjehem, HVB - hem eller träningslägenhet bör inte sägas upp genast. Vi föreslår en längre uppsägningstid, något som är brukligt i andra sammanhang vid uppsägning av lägenhetskontrakt. Denna uppsägningstid bör vara förhandlingsbar med hänsyn tagen till de nyanlända familjemedlemmarnas aktuella boendesituation. Under det första året bör även kontaktpersoner finnas k var för den unga, som ett stöd i den praktiska och psykosociala omställningen.

På detta sätt skulle socialtjänsten ta det ansvar som den enligt lag också har för ensamkommande barn vars placering i heldygns vård upphör.

Vi ser framför allt ett stort behov av stöd för de vuxna i familjerna, något som även våra respondenter efterfrågade.

Stödet bör då främst handla om praktiska frågor som bostad, ekonomi och myndighetskontakt. Som vi förstår situationen finns behovet av någon som har en samordnande roll, och den stora anledningen till detta är att den unga i familjen behöver avlastas. Vad gäller den psykosociala situationen i familjerna bör det i planeringen ingå frivilliga) familjesamtal med familjeterapeut och tolk, för att underlätta återgången till nära och fungerande familjerelationer.

Avslutningsvis vill vi föreslå än mer djupgående studier av ensamkommande och familjeåterförening. Det är ett aktuellt ämne och det har visat sig finnas en stor komplexitet i fenomenet. Därför menar vi att vidare forskning är nödvändig, inte minst för de ensamkommandes egen skull.

Ovanstående är utdrag ur en studie vid Södertörns högskola, Institutionen för samhällsvetenskaper - samt egna erfarenheter av familjeåterförening.

Karlskrona 2019-01-19

Bengt Winnow, länsombud i Blekinge län

Statistik

Artiklar visade
1404122
Back to Top