Sverige kan berömma sig av att under flera år tillhört de länder i Europa som tar emot flest ensamkommande barn/unga och dessutom kanske har den bästa mottagningen. Här får de en god man och offentligt biträde, rätt till sjuk-och tandvård och skolgång.  De kan överklaga beslut till rättsliga instanser och ansöka om verkställighetshinder och inhibition. 

Men det finns brister. Enligt gällande lagstiftning ska inga ensamkommande som vistas i Sverige vara utan en fungerande, tillgänglig vårdnadshavare  men sedan 2010 har över 61000 ensamkommande barn/unga registrerats som asylsökande i Sverige men ingen av dem har företrätts av en ställföreträdare vid registreringstillfället  när de sökt asyl.
Flertalet i åldern 13-15 år de allra flesta 16-18 år med viss livserfarenhet och i flera avseenden kompetenta men tämligen resurslösa språkligt och kunskapsmässigt kring asylprocessen.

Men trots det och att de saknar rättslig handlingsförmåga förväntas de själva, i en livsavgörande situation sakligt kunna redogöra för viktiga  omständigheter och förstå vad som är viktigt att berätta. 
För unga hbtq-personer, traumatiserade och de med  funktionsnedsättningar eller är i människohandel är avsaknaden av en företrädare  särskilt allvarlig eftersom det finns en uppenbar risk att de överhuvudtaget inte blir sedda med med Migrationsverkets nuvande rutiner.


Barn/unga har rätt att komma till tals men förutsättningarna  måste vara sådana att de kan göra det

Ensamkommande är  i olika avseenden som nämnts tämligen okunniga om asylprocessen och söker inte sällan kunskap genom att fråga kompisar om goda råd som inte alltid är så goda eller  gogglar på olika nätverk. Men osäkra på vad som är viktigt att berätta, ensamma i världen och i tron att deras egna skäl och uppleveler inte är tillräckliga återberättar de i stället vad smugglare och andra vuxna sagt till dem.  


För att de ska få en riktig chans att komma till tals krävs:

- att de företräds av rättrådiga, erfarna och i övrigt lämplig ställföreträdare med kunskap om psykisk ohälsa, människohandel och HBTQ som ska vara  närvarande vid alla delar av asylprocessen således även när barn/unga söker asyl vid en ankomstenhet 

- att asylutredningar som gäller barn/unga  ska utgå ifrån en samtalsmetodisk strategi i stället för en förhörsliknande intervju

- att endast särskilt  lämpliga handläggare i barnärenden ska handlägga asylärenden som gäller ensamkommande barn/unga

- att de offentliga biträden som utses ska ha den kompetens som krävs och vara tillgängliga för barn/unga redan vid deras ankomst till Sverige


En rättssäker mottagning

Den nuvarande ordningen är inte rättssäker och överensstämmer inte med vad som sägs i gällande lagstiftning om barn/ungas bästa och inte heller med Mottagandeutredningens uppfattning om en rättssker mottagning. De är hög tid att Migrationsverket vidtar åtgärder så att en ställföreträdare kan  närvaro vid registreringstillfället för att ge råd och stöd  genom:

- att dela upp mottagningen på ankomstenheten så att den huvudsakliga delen av intervjun senareläggs och genomförs först efter det att en god man förordnats. 

- att alternativt verka för att en förteckning med gode män som kan kontaktas finns tillgänglig på ankomstenheterna.


Om Karim

För Karim, en sextonårig ensamkommande asylsökande grabb från Afghanistan var det självklart att tacka nej till dem som utanför skolan och på andra platser sålde droger och till den frikyrkliga församling som inte bara erbjöd honom ett evigt liv utan även uppehållstillstånd om han konverterade.

Det var således inget fel på hans moraliska kompass men han klarade inte av att byta buss och förstod aldrig varför Migrationsverket inte trodde på honom trots att han själv upplevde att han utförligt redogjort för sina asylskäl.

Ansökan om asyl

När Karim kom till Sverige var han traumatiserad, hade medfödda funktionshinder, obehandlade frakturer på underarmar och en fot samt  skallskador.
Han funktionshinder som efter en förhållandevis lång tid skulle 
diagnostiserassom autismspektrumstörning innebar, att han saknade tidsuppfattning, orienteringsförmåga, nedsatta minnesfunktioner samt förmåga att se sammanhang när han sökte  asyl på en av Migrationsverkets ankomstenheter.

Handläggaren var av förklarliga skäl ovetande om detta och behandlade därför hans asylansökan utifrån antagandet att han var en fullt fungerande person och således utan hänsyn till eller förståelse för hans oförmåga att redogöra för viktiga omständigheter. 
Rutinmässigt fick han lämna fingeravtryck, personuppgifter och fotograferades. Via fax bekräftade det utsedda biträdet hans asylansökan, överförmyndaren kontaktas om behovet av en god man och socialtjänsten angående boende.
Den delen föranledde inga problem för Karim men det gjorde däremot den efterföljande intervjun om varför han sökte asyl, hur han tagit sig till Sverige, identitet, ålder och andra omständigheter.

Karim svarade efter bästa förmåga på frågorna. Men handläggaren noterade att hans svar var anmärkningsvärt knapphändiga, att han inte kunde redogöra för sina asylskäl samt att han besvarade de frågor som ställdes ofullständigt eller inte alls.  
Men det förhållandet ifrågasattes inte och det föranledde inte heller några särskilda åtgärder senare i asylprocessen. Trots att Karim var traumatiserad, hade medfödda funktionshinder, obehandlade frakturer på underarmar och en fot samt  skallskador uppmärksammades det inte.

Diagnos

För vuxna omkring Karim, personal på HVB där han först placerades och senare familjehem, lärare och skolpsykolog samt  jag som god man som över tid lärt känna honom och observerat hans oförmåga i vardagliga sammanhang blev diagnosen autismspektrumstörning en bekräftelse på den uppfattning som funnits att allt inte stod rätt med honom. För Karim själv som förstod att han inte var som andra var det en befrielse att få ett namn på sina problem och han kunde i olika sammanhang nästan lite stolt framhålla att han var autistisk. 
Men beroende på långa väntetider på barn-och ungdomspsykiatrin och att det tog tid att förstå vad som var fel fick han diagnosen först efter de två efterföljande asylutredningarna och beslutet att han inte beviljades uppehållstillstånd. De överklagande till rättsliga instanser som gjordes förändrade inte det förhållandet och inte heller den ansökan om verkställighetshinder som gjordes när hans diagnos bekräftats.


Karims berättelse

Tiden i Sverige gjorde Karim tryggare och med professionell hjälp och hjälpsamma människor omkring sig kunde han efter hand, om än fragmatiskt berätta om vissa omständigheter och förhållanden som han inte kunnat ge uttryck för under den tidigare prövningen av hans ärende.
Hade han kunnat det skulle han vid asylutredningen berättat hur hans föräldrar sålt honom till människohandlare när han var liten då han inte var som andra barn och förts bort från sitt hem av okända personer till Teheran. Under en följd av år där utsatts för övergrepp, tvingats arbeta i ett stenbrott och utföra sexuella tjänster.

Om sina skador har Karim tidigare berättat att han ramlat ned från ett berg i Teheran men efterhand har det framkommit att skadorna uppkommit vid olika tillfällen men han kan inte närmare beskriva hur det gått till. Han kan ha utsatts för grov misshandel, vilket kan förklara varför hans skador inte behandlats och därför läkt ihop felaktigt. Det läkare som undersökt honom i Sverige har av förklarliga skäl inte kunnat ange hur skadorna uppkommit eller kunnat bekräfta att det rör sig om misshandel men utesluter det inte heller. 

Ett anpassat mottagande

Under sin tid i Sverige gjorde olika aktörer imponerande insatser. Han placerades på ett särskilt till hans problematik anpassat boende, fick snabbt börja skolan ien Asperger klass, psykiatrisk behandling, ledsagning och sitt ben opererat.
Med tanke på Karim och de omfattande insatser som gjordes för hans bästa är oerhört olyckligt att Migrationsverkets beslutade att inte bevilja honom uppehållstillstånd. I synnerhet som beslutet kunnat bli annorlunda om mottagandet varit mer förberett och observant på att det förekommer att  ensamkommande barn/unga som söker asyl kan vara autistiska.

 

Karim lämnar Sverige

Vi var på väg från Stockholm till en liten ort i Uppland långt ute på landet för att besöka ett familjehem. Karim blickande ut över det vidsträckta uppländska öde höstlandskapet och sa eftertänksamt, att här skulle 30 miljoner människor kunna bo. Förundrad över hur stort landet han kommit till var satte han upptäckten av allt outnyttjat utrymme i relation till sin egen situation och drog slutsatsen att det rimligen borde finnas plats för honom också, men så blev det inte.

Oförstående varför han fått avslag på sin asylansökan, överklaganden och väntan på vad ytterligare en ansökan om verkställighetshinder skulle innebära orkade han inte längre.
En dag tog han ut sina små besparingar och lämnade Sverige. Från ett tåg på väg till Paris ringde han och sa adjö.

Karim kommer sannolikt att överleva men inte mer än det, på gatorna i Paris eller hos den afghanska kolonien utanför Rom dit han nog tagit sig.

(J Samuelsson, god man 2018-11-30)

Statistik

Artiklar visade
1280299
Back to Top