Om Faysal/Qassim från Somalia

När Faysal lämnade Mogadishu och efter veckor på lastbilsflak och till fots genom Etiopien, Sudan och Libyen och en 300 km lång färd i en gummibåt på Medelhavet hade han ingen vetskap om Dublin ll eller vad förordningen skulle komma att innebära för honom. 
Utan möjlighet för honom att påverka destinationen hade smugglarorganisationen tagit honom till Malta och hans första kontakt med Europa blev inte vad han drömt om eller önskat.

Till de maltesiska myndigheterna uppgav han sitt namn till Faysal Abdulaai, några ID handlingar hade han inte, sin ålder till 19 år eftersom han ville komma vidare till Sverige och inte fastna som underårig på Malta, som han såg som ett oönskat genomgångsland. Alla gjorde så, berättade han och dessutom skulle det vara lättare att få ett arbete, trodde han. Hade han uppgett sig vara underårig och myndigheterna bedömt uppgiften som trovärdig hade han placerats på ett center för särskilt utsatta grupper som handikappade, gravida kvinnor och minderåriga som kommit ensamma i Dar Liedna, Dar Ar Sliem eller Dar Qawalla i Valetta. 
Som illegal migrant och bedömd som vuxen internerades han först i Tá Kandia i två månader och därefter i Safi Centre i fyra månader, fängelser eller Dentention Centre, inte så långt ifrån den internationella flygplatsen i Luga där han hölls inlåst under tiden som myndigheterna utredde hans ärende.

Efter sex månaders internering  beviljades han ett ett subsidiärt skydd, som skulle förnyas så länge som situationen i Somalia bedömdes som ett konfliktområde av myndigheterna på Malta och flyttades till Hal Far ett flyktingläger i utkanten av ett industriområde trettiofem minuters bussresa från Valetta.


Myndigheterna beviljade honom 130 euro i månaden, en sängplats i ett tält, resehandlingar. Arbete fick han efter bästa förmåga ordna själv och de som stod till buds var tillfälliga och dåligt betalda svartjobb hos oseriösa arbetsgivare på byggen, restauranger eller som reklamutdelare på  turiststråken i Valetta.   

 

Resan till Sverige

Malta gav honom visserligen det skydd som tillvaron i Mogadishu inte givit honom men målet var fortfarande Sverige där han hoppades få en bra framtid.

Han sparade pengar och köpte en flygbiljett hos ett lågprisbolag för 32 euro och flög  till Köpenhamn. Därifrån tog han sig med tåg till Migrationsverket i Märsta och ansökte om asyl som Qassim  och uppgav sin ålder till 16 år.  Qassim skulle bli hans identitet under det närmaste halvåret.

Han placerades av socialtjänsten på ett boende i Roslagen, började skolan och jag förordnades som god man för honom. Efter några månader flyttades han till ett HVB i Västmanland väntan på Migrationsverkets utredning skulle bli klar.. Han började skolan, blev läkarundersökt och fick dagspenning på 24 kr om dagen, särskilt bidrag för kläder och allting verkade bra tills den dag han kallades till ett kommunicerings möte på Mottagningsenheten.

 

Kommunicering

På Mottagningsenheten  meddelade tjänstemannen kort att Qassims fingeravtryck påträffats i den gemensamma databasen Eurodac och därför kunde han inte söka  asyl i Sverige utan endast i det  första asyllandet som var Malta. 

För tjänstemannen på Migrationsverket berättade Qassim om omständigheterna som ledde till att han kom till Malta, att han inte sökt asyl på Malta men skrivit på dokument utan att veta vad det innebar för att slippa interneringen. 

Men hans berättelse skulle inte förändra hans situation, något undantag som förordningen i Dublin ll medger skulle inte bli aktuellt för honom.

Efter kommunicering fortsatte vardagen som vanligt med skolgång, umgänge med kompisar och fotboll ytterligare någon månad tills han kallades till ytterligare ett möte då tjänstemannen på Mottagningsenheten meddelade att kommuniceringen inte påverkat beslutet och att Migrationsverket avsåg att verkställa överföringen. Qassim tillfrågades om sin medverkan till att återvända frivilligt vilket han sa sig vara beredd att göra. 

I slutet av mötet och liksom i förbigående sa tjänstemannen: "jag ser i dina papper från Malta att du uppgivit att du är nitton år därför bedömer jag din ålder till l nitton år." På några sekunder blev han tre år äldre vilket innebar att han skulle återföras som vuxen och att inga krav längre fanns att han skulle omhändertas av någon organisation som kunde hjälpa honom vid ankomsten till Malta. Dessutom var uppdateringen av hans ålder inget beslut meddelade tjänstemannen och gick därför inte att överklaga.

Om allting skett efter normala rutiner skulle Migrationsverket  meddela Socialtjänsten och Överförmyndaren om uppdateringen av  ålder och han skulle omedelbart tvingas lämna boendet och flytta till någon av Migrationsverkets förläggningar i avvaktan på överföring, avbryta sin skolgång och inte längre ha en god man. Men på grund av att Migrationsverket gjorde en administrativ miss blev det inte så utan han blev kvar på HVB, kunde fortsätta sin skolgång och ha kvar sin gode man tills den dag han efter överenskommelse hämtades av Gränspolisen ett par månader efter beslutet och eskorterades  till Arlanda.

 

Överföring till Malta

Tidigt en grå lite kylig höstmorgonen 2010, efter drygt ett halvår i Sverige, lyfte planet från Arlanda och Qassim  återfördes till Malta och blev Faysal igen. Efter tre timmars flygresa landade han på den internationella flygplatsen i Luga och eskorten från Kriminalvårdens transportservice lämnade honom med ett lycka till när de passerat tullen. Utanför flygplatsen tog han en buss till Hal Far där kompisar väntade på hans ankomst.  

För honom innebar förordningen i Dublin ll inte bara att han tvingades lämna den svenska välfärden utan också att han blev fast på Malta på obestämd tid och i praktiken förhindrad att återvända till Sverige enligt lagstiftningen i Utlänningslagen och bestämmelserna i Dublin ll.

Så länge han hade pengar kunde han visserligen lämna Malta i tremånaders perioder för att resa vart han ville men inget land i Europa skulle ta emot honom annat än tillfälligt och hem till Mogadishu kunde han inte åka.


Hans mål hade varit Sverige och under ett halvår blev drömmen sann. Han gick i skola, hade kamrater och bodde med sin bästa vän i ett stort rum på ett bra boende med engagerad personal. Nu väntade ett stort tält på honom i Hal-Far där han skulle bo tillsammans med arton andra olycksbröder på obestämd tid och personalen på lägret var inte socionomer eller pedagoger, de var vakter som i regel stod på kamratlig fot  med dem i lägret.

Det skulle inte bli bättre, tvärtom blev han efter sammanlagt två år på Hal Far tillsagd att han inte längre fick bo där eftersom andra behövde plats. Utan att bli anvisad en annan bostad och inte längre berättigad till några pengar från myndigheterna fortsatte hans liv på Malta som han inte kunde ta sig ifrån. Men han var inte ensam. Bandet mellan olycksbröderna var starkt och de hjälpte alltid varandra med pengar, mat och någonstans att sova vilket ibland innebar att det olovligt tog sig in lägret.

 

Att ta sig från första asylland

Att ta sig från Malta eller något annat land i EU som räknas som första asyl land är i praktiken så gott som omöjligt. Det fanns egentligen bara fyra möjligheter för Faysal att ta sig tillbaka till Sverige, han kunde ansöka om att få arbeta i Sverige vilket förutsatte att det fanns  arbetsgivare som kunde garantera honom en anställning med lön och villkor enligt kollektivavtal, eller ansöka om att få studera i Sverige vilket var förenat med för honom ouppnåeliga villkor, ansöka om att få återvända av anknytningsskäl men han hade inga nära anhöriga i Sverige och slutligen återvända till Sverige för att söka asyl men då måste han bevisa att hans subsidiära skydd på Malta var upphävt av myndigheterna och att han vistats i ett land utanför EU territoriet i minst tre månader.
Faysal blev kvar på Malta ytterligare ett par år där jag träffade honom några gånger. Det gick inte någon någon nöd på honom och  hoppet om en bra framtid  hade han kvar.
Så blev det också då han blev utvald av UNHCR och amerikanska myndigheter att få komma till USA. 



Om Zakarias från Afghanistan

Zakarias var 11-12 år när han påbörjade  sin resa från Afghanistan till Sverige, som tog ett år. Nu är han 16, bor i ett familjehem och söker in på ett gymnasieprogram.

-Det var i augusti månad. Jag befann mig i Turkiet. Jag ville åka vidare till Grekland men det var mycket svårare än jag trodde det skulle vara. Vi var i Turkiet i nästan 15 dagar, jag och några andra från olika länder. Vi bodde i en källare. Källaren var kall och fuktig och hade inga fönster och ingen bra luft heller. Vår mat bestod av ägg två gånger om dagen. Vi åt bara stekta ägg, inget annat. 

En morgon kom en person och sa till oss att vi ska förbereda oss inför kvällen för att åka till Grekland. Han sa att vi åker med en stor båt (han ljög). Vi åkte i en båt som hade plats för max 8 personer men vi åkte 28 personer i den. Efter 10 timmars resa var vi äntligen framme och bilen stannade i skogen. Chauffören öppnade bakdörren. Eter 10 timmars stillasittande i bilen hade jag inga känslor i mina ben så jag rullade ut ur bilen, det tog cirka en kvart tills jag kunde stå på mina ben. 

Det var klockan 9 på kvällen. Vi var i skogen, på stranden, hungriga och törstiga väntade vi på båten. Klockan 12 på natten kom några personer med en säck, pump och flytvästar. Vi gick fram och frågade om båten kommer. De visade oss den vita säcken och sa att vi skulle öppna och pumpa den med en liten pump. Vi turades om och pumpade gummibåten. Klockan blev 2 på natten. Vi satte dit båtens motor och knuffade ner den i vattnet. De personer som hämtade båten sa att alla skulle sätta sig i båten.
Alla blev förvånade. Hur kan vi få plats i den lilla båten? En av männen tog fram sin pistol och avfyrade ett skott och sa att den som inte vill åka med dödar jag. Alla blev rädda och satte sig i båten. Ingen av oss kunde simma eller köra båt. De visade oss hur vi skulle starta motorn och köra den. Vi frågade männen om vart skulle vi ta vägen. Åt vilket håll ligger Grekland? De pekade mot andra sidan av havet där det lyste lampor från hus, fönster och gator. Där är Grekland. 

Det gick bra ett tag. Sen när vi åkte lite längre bort från stranden blev det stormigt och blåsigt. Båtmotorn blev varm och stängde av sig. Vi försökte starta igen men det gick inte. Jag vet inte vad som hade hänt. Bensin läckte från motorn. De som satt bak i båten fick skador på sina kroppar.
Vi var långt bort från landet. Vi var inte ens nära de lampor som lyste på andra sidan av havet. Det var klockan 4 på natten. Himlen var mörk och kall. Jag satt längst fram på båten och var helt blöt. Jag frös och hade inget hopp om att överleva. Jag tänkte på min familj och tittade upp mot himlen, såg på stjärnorna som glänste och sa förlåt mig, mina älskade föräldrar och syskon, jag kommer att drunkna här och bli mat till hajar. Ni kommer aldrig att få veta att jag är död. Jag tänkte att det här är slutet på mitt liv. 

Alla andra började ringa till sina familjer och släktingar och bad om förlåtelse. 

Gryningen kom och det blev ljusare och ljusare. Vi hade varit på havet i snart fem timmar. Klockan 7 på morgonen steg solen upp och sken över havet. Vi var trötta och hungriga.  Då kom en stor fraktbåt och åkte förbi oss. Vi ropade på hjälp men de brydde sig inte om oss. Ett tag senare dök en sjöräddningsbåt upp, den närmade sig oss och vi alla ropade på hjälp. Båten kom fram och stannade några meter bort. Två personer kom upp ur båten och tittade fundersamt på oss och pratade i radion. Sen kastade de rep mot vår båt och drog den till sin båt. Vi alla klev upp i den stora båten och de band fast gummibåten bak på sin båt och körde iväg. Jag tror att vi fick hjälp för att vi hade små barn med oss.
Efter tre timmar kom vi kom fram ett ställe som hette Thessaloniki. Där tog de fingeravtryck på alla som var över 15 år och skrev våra namn och fotograferade oss. Sen åkte vi i en polisbuss till en parkeringsplats där fanns garage där vi kunde sova. De delade ut vattenflaskor och lite bröd till oss alla.




Om Oleg från Vitryssland

Oleg, en ensamkommande ungdom från Vitryssland kom till Sverige för att begå brott och gavs möjlighet att göra det under en lång tid eftersom myndigheter och institutioner ansåg sig förhindrade att ingripa med hänvisning till lagar och förordningar. Omdömeslöshet och oprofessionellt beteende var andra skäl till att Oleg i stället för att få hjälp kunde fortsätta med stölder och missbruk och den gode mannen skulle efter närmare ett år bli entledigad som god man för honom. Ingen ansågs sig göra något fel men alla var förhindrade att göra det rätta. 
Oleg, född i Belarus men uppväxt i Ryssland berättade han själv och till synes obekymrad om livets vedermödor. Från Moskva transporterades han på olika vägar till Sverige där han blev placerad på ett boende i Umeå. Men av okända orsaker förflyttades han till ett boende norr om Stockholm  som skulle bli hans bas för stölder och missbruk.  
Oleg, en ensamkommande ungdom från Vitryssland kom till Sverige för att begå brott och gavs möjlighet att göra det under en lång tid eftersom myndigheter och institutioner ansåg sig förhindrade att ingripa med hänvisning till lagar och förordningar.

När han sökte asyl i Sverige hösten 2010 gjorde han det på uppdrag av kriminella som avsåg att  utnyttja honom för systematiska stölder och med en historia som Migrationsverket efter en omsorgsfull utredning inte trodde på.

Det innebar att han våren 2011 skulle få avslag på sin asylansökan och att Migrationsverket gjorde en anmälan till Kommissionen för mänskliga rättigheter eftersom de liksom olika polisdistrikt i Stockholm som förhört honom i samband med brott han begått, Gränspolisen som försökt att få honom att samarbeta, biträdet som följt ärendet ansåg att han var offer för handel med barn och ungdomar.

Det var också min uppfattning och därför gjorde jag en anmälan till Socialtjänsten om misstanke om människohandel och att han måste få ett lämpligt boende anpassat till hans situation. Men så blev det inte.
Dagligen åkte han in till Stockholm eller något köpcentrum i stadens utkanter för att tillsammans med andra ungdomar planera stölder, stjäla jeans, jackor, skor etc. och för att köpa och missbruka cannabis.

Till HVB återkom han sent på kvällen eller mitt i natten, om han inte övernattade hos okända personer ett dygn eller två. Dag efter dag, månad efter månad utan att det föranledde chefen för boendet eller socialsekreteraren att ens överväga ett alternativt boende för honom.

Polisförhör och rättegång

Under nio månaderna begick Oleg ett stort antal stölder, åkte fast för en del av dem. Han var på förhör hos olika polisdistrikt i Stockholms området och gränspolisen som försökte få honom att samarbeta. Under en tid bevakade gränspolisen honom utanför HVB och andra platser i ett försök att komma åt hans medbrottslingar. Han var på tre rättegångar vid Stockholms och Solna tingsrätter där han dömdes för stölder, snatterier, sexuellt ofredande och narkotikabrott till dagsböter och ungdomstjänst.

Han erkände alltid vad som lades honom till last väl medveten om att ingenting skulle hända som rubbade hans vardag och invanda ruiner.

Land skall med lag byggas heter det, men i Olegs fall byggdes ingenting på de tre rättegångar han instämts till eftersom Socialtjänsten i sina yttranden till Tingsrätterna inte yrkat på några påföljder som kunnat hjälpa honom vilket såväl Tingsrätten i Solna och Stockholm ansåg anmärkningsvärt.

Oleg dömdes till dagsböter och ungdomstjänst, påföljder som inte på något sätt förändrade hans situation eller berörde honom det minsta. Någon ungdomstjänst skulle han inte göra och Kronofogden skulle aldrig få de 20.000 kronor i dagsböter  som han dömts att betala till statskassan.

Innan sommaren var slut greps han för fler stölder, det blev fler rättegångar.

Biträdet ansökte på min uppmaning om prövningstillstånd hos Kammarrätten trots att det inte förelåg några ny skäl eller andra omständigheter som skulle få Migrationsöverdomstolen att ta upp ärendet för prövning. Men överklagandet skulle ge honom tid för behandling och att få skydd förutsatt att socialtjänsten bestämde sig för det. Men det gjorde de inte.

Olegs situation förvärrats, någon ljus framtid var inte i sikte och hjälpen avlägsen.

Gränspolisen lade ned utredningen om människohandel eftersom Oleg inte ville eller kunde medverka. 
Enheten för människohandel på Rikskriminalen kunde inget göra av samma skäl, Tingsrätterna kunde heller inget göra utan socialtjänstens medverkan, boendet vill inget göra och inte heller VD för det kommunala bolaget. Min information till Socialstyrelsen föranledde ingen ny inspektion när man efter lång tid skulle komma att yttra sig om boendet gjorde man det utifrån tidigare tillsyner.

Alla anser sig ha gjort rätt  men för Oleg rann tiden ut.

Slutet på historien om Oleg
På eftermiddagen den 23 juli 2011 greps Oleg av Östermalmspolisen för stöld och narkotikabrott och en ny socialsekreterare såg till att han tvångsomhändertogs enligt LVU och fördes till Kronobergshäktet för att dagen därpå transporteras till en SiS anstalt ett tjugotal mil från Stockholm.

Jag åkte dit med kläder till honom dagen därpå, pratade med personalen som berättade att intagningen varit problemfri. Oleg mötte mig med ett stort leende, han var som en kameleont som fort anpassade sig till nya förhållanden, ingenting verkade bekymra eller förvåna honom.

Men för första gången på nio månader behövde han inte bekymra sig om nya stölder, droger eller missbruk.

Efter några månader på SiS anstalten i Västmanland lyckades Socialtjänsten få honom inskriven på ett behandlingshem i Norrland. Det som tidigare inte ansågs möjligt klarades nu av med berömvärd effektivitet. Jag var fortfarande  hans gode man trots att överförmyndaren velat entlediga mig eftersom Oleg begärt det uppmuntrad av personalen men det är en annan historia. Nu blev det inte så eftersom Oleg flyttade från kommunen och  överförmyndaren  i den nya kommunen ansåg att det var bäst att jag kvarstod som god man, det gjorde också Oleg.

Efter ungefär en månad avvek Oleg från det nya boendet vid en av allt av döma planerad flykt tillsammans vilket inte var helt oväntat och är numera försvunnen. Polisen har ringt några gånger för att få hjälp att identifiera honom på videoband i samband med butiksstölder.

Ingen vet var han är och kanske slutar historien om Oleg här eller kanske blir han återigen gripen av polisen i samband med nya brott eller dyker upp i Norge eller Portugal vilket han ofta talade om som ett alternativ. Var han skall vara  ligger inte i hans händer, det bestämmer de som utnyttjar honom.

Alldeles för sent fattades rätt beslut och alldeles för sent fick han en engagerad socialsekreterare som hjälpte honom men ingen anser sig ha gjort fel men uppenbarligen inte heller något rätt för Oleg under hans årslånga vistelse i Sverige.


Statistik

Artiklar visade
1423205
Back to Top